Nu dyker jag in i ett getingbo igen. Ämnet är komplext. Driver jag min tes för långt? Hela mitt resonemang riskerar dessutom vara helt onödigt.

Det personliga ansvaret.

Här är fokus lagt på det personliga ansvaret att hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler som trafikant på cykel.
Just nu (i slutet av mars, början April) är det mycket kommentarer och inlägg om varför gruset ligger kvar så länge. Många menar att det är farligt på olika sätt. Det finns också forskning från Vti som visar att gruset orsakar många olyckor. Men jag har personligen aldrig upplevt gruset som farligt, jag är bara rädd för farliga val av beteende från medtrafikanter i alla olika trafikslag.

Svallisen på våren är lite annorlunda tycker jag.
Då är det slut med vinterväglaget, 99% av cykelbanan är asfaltren och trafikanten är inställd på vår- och sommarcykling. Många plockar fram cykeln från förrådet, saknar vintervana och har inte dubbdäck. De kanske aldrig har vintercyklat.

Jag ser svallisen på långt håll, och tvingas ofta stanna och gå förbi trafikhindret. Ofta är det djupa spår i isen, så inte ens dubbdäck hjälper, det är väldigt svårt att klara balansen där. Det kan vara en halvtjock frusen yta med 5-10cm vatten under, som framhjulet skär igenom, med utslagen styrförmåga som följd. Jag tycker svallis är ett framkomlighetsproblem, som aldrig skulle accepteras på huvudleder för motortrafik. Är svallisen farlig för mig? Hmm, nja, njä, nej för mig det är bara väldigt irriterande att behöva kliva av cykeln 10 gånger på en cykelhuvudled. Jag är dessutom van att vintercykla MTB i skog, där är varje hinder en spännande utmaning. Men en cykelhuvudled ska inte vara en spännande MTB-sträcka. Cykelhuvudled handlar om rationell transport. Då är svallis avskräckande för cyklingen. För den som precis plockat fram cykeln på våren med sommardäck, då blir svallisen som  ett överraskande trafikhinder, och farligt för trafikanten.



Åter till gruset.
Nu är ju gruset inte särskilt effektivt som halkbekämpning enligt andra undersökningar och bloggar. Snöröjning kombinerat med sopning och saltlake verkar vara mycket mer effektivt och billigare. Så egentligen finns ingen poäng alls med gruset. Personligen har jag dubbdäck på vintern och har ingen nytta alls av gruset på vintern. Stockholms stad har ju provat sopsaltaren/borstsaltaren denna vinter på vissa sträckor med gott resultat. Jag har själv turen att bo i Västerort så jag har fått uppleva delvis asfaltrena cykelbanor denna vinter. Om några år kanske gruset förhoppningsvis är ett minne blott.

Min poäng är bara att det blir ett problem att skriva att gruset är farligt, det blir en signal att trafikanten inte behöver anpassa körningen efter väglaget. Det kan riskera att bli en nedåtgående spiral trafiksäkerhetsmässigt. Jag tror att den signalen att trafikanten inte har ett stort personligt ansvar att hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler orsakar långt fler olyckstillfällen i trafiken. Om man tittar på VTI-forskning på trafikolyckor i motortrafik finns det sambandet. Nästan alla trafikolyckor i motortrafik beror på medvetna felhandlingar. Olyckor i motortrafiken är ju annorlunda på många sätt, men det säger ändå något om trafikantens generella beteendemönster och val.

Jag tycker inte det är farligt alls med gruset. Jag kan däremot hålla med om att det ökar rullmotståndet gissningsvis 1-10%. Men det finns ju forskning som visar att en stor del av cykelolyckorna orsakas av grus? Det är det jag inte kan förstå. Jag blir nyfiken på hur de resultaten har tagits fram.

Jag gjorde därför ett högst ovetenskapligt och orealistiskt test, på cykelbanor med mycket grus. Jag testade tvära svängar och panikbromsning på grus. Jag lyckas stanna på ca två meter vid panikbromsning. Jag kan göra snabba undanmanövrar. I min vanliga pendlarhastighet som är ca 10-20 km/t beroende på dagsformen. Jag använder både fram och bakbroms samtidigt, och har skivbromsar. Det känns som om jag har bra kontroll på cykeln trots att det är mycket grus. Jag behöver inte tänka speciellt på gruset, det går med automatik att anpassa körningen, med hjälp av syn, hörsel och känseln. Det har fungerat ända sedan ungdomen då vi alltid cyklade till skolan, på branta asfalterade cykelbanor och grusväg. Året runt.

I en jämförelse bjuder vintercyklingen på långt fler utmaningar för mig. Även på rätt snöröjd cykelbana uppstår det i kraftigt snöfall tillfällen med långt större halka innan snöröjaren hinner fram. Inte heller i dessa situationer är väglaget farligt för mig. Jag har inga problem att anpassa körningen så jag bibehåller goda säkerhetsmarginaler.

I verklig pendelcykling behöver jag sällan panikbromsa.

Alltså: gruset kan gärna försvinna för gott, sopsaltaren är överlägsen och jag har ändå ingen som helst nytta av gruset på vintern. Men att gruset skulle vara farligt kan jag inte förstå.

Är det bara så att jag har haft tur? Det skulle vara intressant att prata med några som råkat ut för olyckor på grus, de kanske tyckte precis som jag innan, att de hade full koll och cyklade med stora säkerhetsmarginaler men plötsligt small det till bara. Och sen låg de där med brutna ben eller värre.