Jag blir förvånad och lite trött när jag läser en kolumn i Aftonbladet som generaliserande tilldelar människor egenskaper efter vilken typ av fordon de för tillfället framför.

Natalia Kazmierska skriver i Aftonbladet om cykling, kvinnor, män och bilism.

I en kolumn är kanske tanken att journalisten kan vara mer personlig. Men en journalist vet ju samtidigt hur man gör research och faktakoll. Och hur viktigt det är. Vad är det som hindrar att man även i en kolumn gör faktakoll och research? Jag tror det är fullt möjligt att kombinera fakta med personlighet. Ibland skulle jag nästan få samma behållning av att läsa slumpvisa citat i anonyma kommentarsfält.  Rimligen borde man kunna förvänta sig lite mer av en tidning och en journalist.
Vad är det som är konstigt?
Kazmierskas slutsats är att bilen ger kvinnor frihet och makt.
”Med bilen kan man åka vart man vill oberoende av andra”
”Utan körkortet blir man lättare isolerad och ofri”
Jag gör lite faktakoll och behöver bara googla 2 minuter innan jag hittar andra slutsatser.
I verkligheten är bilen frihet för kvinnor på andra kvinnors bekostnad när man beaktar motortrafiken och dess konsekvenser i ett större perspektiv. I verkligheten i Sverige bor 50% inom 5km från arbetsplatsen, det tar 20 minuter eller mindre att cykla. Visst kan bilen i Sverige vara ett viktigt komplement till cykel, kollektivtrafik och annan samåkning för de som bor långt ute på landsbygden där det är kilometer mellan husen och över 5km till närmsta samhälle. Man kan också se ett sammanhang där män i princip har förbrukat klimatet, och orättvisan att kvinnor till stor del inte fick ta del av friheten med bil. Men att som Katzmierska se en lösning på den orättvisan där kvinnor ska öka sin bilkörning är inte rättvist mot andra kvinnor och dessutom inte rättvist mot kommande generationer.
Natalia målar upp en bild av att de som cyklar i lycra är medelålders män. När jag cyklar i Stockholm i verkligheten ser jag lycra på både kvinnor och män. Jag ser helt enkelt alla kön och åldrar i alla typer av kläder, på alla typer av cyklar. 
”Cykellobbyn har vunnit mark”.
 Visst har den det. Men blir det inte konstigt att kalla nästan alla politiska partier för lobby? Blir inte det motsatsen till lobby? Nästan alla politiska partier har ambitiösa program för ökad cykling. Nästan alla kommuner och län kommunicerar ambitiösa program för ökad cykling. Även relevanta myndigheter som till exempel trafikverket och transportstyrelsen verkar för ökad cykling. Kan man verkligen kalla detta för lobby?

”Fick de välja skulle man med lagändringar och nya förordningar förbjuda mopeder, tillåta cykling i bredd, få köra mot rött, skippa väjningsplikten och höja cykel­maxhastigheten.”
Jag har följt en hel del cykelbloggar, läst rapporter av cyklingsexperter trafikforskare, och vad som skrivs om cykling i media under några år. Jag har i princip aldrig hört talas om dessa förslag som Natalia refererar till. Det är helt andra förslag som är högst prioriterade. Tex fler och rätt byggda cykelbanor. Cykelhuvudleder. Bättre underhåll av cykelbanor sommar och vinter. Bättre parkeringsmöjligheter för cykel.

”omkörd av vrålande memil” 

Visst finns det trafikanter på cykel som kör hänsynslöst. Men sitter valet av farliga beteenden i typen av fordon, ålder, kön eller klädstil? När jag cyklar i Stockholm ser jag trafikanter som väljer farliga beteenden i alla fordonstyper, klädstilar, kön och åldrar.
För trafiksäkerheten är det olyckligt att generaliserande tilldela människor egenskaper efter fordonstyp. Det minskar samspelet mellan trafikanter och ger bränsle till konflikt och pajkastning mellan de olika grupper som skapas av Kazmierska.

”Samhällsproblemet med att racercyklister inte får bryta mot de regler de ogillar”
En häpnadsväckande formulering. Jag kan inte annat än att associera den tankegången till de anonyma och ofta arga inlägg i kommentarsfält, där det aldrig handlar om att mötas och konstruktivt lösa problem gemensamt.

Visst ska även en journalist få bli förbannad på människor som beter sig illa i trafiken, och få tillfälle att skriva av sig om det. Men då kanske det passar bättre att skriva argt i kommentarsfält på forum, skriva ett argt mail eller att skriva en arg text som aldrig skickas. Men att skriva som journalist i en tidning kanske blir olyckligt, när man hoppar över research och faktakoll. Alternativt kan ju journalisten kanske öppna med att förklara för läsaren att texten är i princip fri från fakta och att det handlar om känslor.